Förvandlingen

och vad vi kan göra åt den

 

Svenskt kulturliv befinner sig just nu i en fas av förvandling. Regionaliseringen av statliga kulturmedel, slakten och pånyttfödelsen av kulturmyndigheter, distributionen och konsumtionen av musik via internet. Samt den kanske viktigaste komponenten i förvandlingsmaskineriet; det senaste decenniets explosion av antalet aktiva konstnärer. Hur kan svensk tonkonst överleva i denna förvandlade verklighet?

 

I slutet av 1900-talet hade Sverige ett arbetslöshetsproblem, vilket respektive regeringar valde att hantera på framför allt två sätt. Dels uppmanade man folk att bli egenföretagare, något som stora delar av konstnärsområdet svalde med hull och hår; inte för att man nödvändigtvis ville starta en egen firma, utan i de flesta fall för att man såg det som enda utvägen för att överleva.
Men framför allt såg man till att utbilda Sverige ur krisen; satsningen var bred och inkluderade även konstnärliga utbildningar, vilket gradvis ledde till att dessa fick allt fler studenter. Något som i sin tur resulterat i att vi idag har en exponentiell tillväxt av högt utbildade – och i de flesta fall synnerligen begåvade – konstnärer av olika slag, inte minst tonsättare. I mitten av 70-talet studerade sammanlagt 4 elever på kompositionsutbildningen vid Kgl Musikhögskolan i Stockholm. Idag studerar ca 60 elever på ett antal undervisningsorter runtom i landet. Om ett par år är de alla ute i arbetslivet som nyutexaminerade tonsättare.

 

De flesta av dessa har ingen möjlighet att arbeta professionellt på marknadens villkor, utan är i behov av stöd av något slag, i dagsläget i allmänhet från stat, landsting eller kommuner. Samtidigt har inte det offentliga stödet till konstområdet hängt med i dess utveckling. Sverige är visserligen det enda landet i EU som höjer sin kulturbudget inför 2012, men samtidigt som den går upp med några procent, ökar mottagarsidans antal med mångdubbelt fler procent. Vilket i sin tur antingen leder till att det blir mindre pengar till var och en, eller att enbart några få kommer i åtnjutande av offentliga medel.
Nu ska vi inte begå tankefelet att kulturpolitiken ämnar till att försörja ett antal fattiga konstnärer; svensk kulturpolitik har alltid syftat till att kunna erbjuda svenska medborgare kultur av hög kvalitet. Och just i dessa dagar är det precis vad de får. Aldrig någonsin tillförne har det framställts så mycket ord, bilder, teater och musik som idag, aldrig någonsin tidigare har det funnits en så bred palett av uttryck att välja från.

 

Tyvärr skapas en överväldigande del av dessa kulturyttringar av högt professionella yrkespersoner, under allt annat än professionella förhållanden, ofta med ringa ersättning – om någon över huvud taget. Svenska tonsättare skördar i detta nu internationella framgångar med musik som komponerats för långt under svensk minimilön, och repeterats in av några av landets främsta musiker, under rena hobbyförhållanden. Varför? För att detta är enda möjligheten att kunna utöva vårt yrke, och i slutänden erbjuda svenska medborgare högkvalitativ musik.

 

Vi är inte ute efter att staten skall ge eviga stipendier till alla svenska tonsättare, på det att vi kan göra vad det oss lyster. Vi vill bara ges möjligheten att kunna verka på samma premisser som övriga grupper i samhället, att komma i åtnjutande av välfärdssamhälleliga privilegier som sjukfrånvaro, föräldraledighet och pension. Att kunna planera sin egen ekonomi mer än tjugo minuter in i framtiden. Att ge utrymme åt fortbildning och personlig utveckling inom vårt eget fält. Att jag och mina kollegor ska kunna ägna ett halvår av vårt liv åt att skapa ett musikverk som skall skänka människor och medborgare frid eller revolution i de tider som skola komma.

 

Vi behöver inte världen serverad på ett silverfat, vi önskar bara att saker vore lite lättare. Med ett penndrag kan man underlätta skapandet av privata stiftelser för kulturändamål, ändra skatteregler eller bolagsformer för våra mikroskopiska företag, reglera användningen av de skattemiljarder som redan läggs på offentliga institutioner så att de tydligare efterlever budskapet i budgetpropositionen för område 17 – Kultur, medier, trossamfund och fritid – ”att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”.

 

Eftersom vi sedan tidigare känner till att politiker och befattningshavare i allmänhet är i avsaknad av egna kreativa idéer, har vi förberett en önskelista inför julen.

Med en förhoppning om en synnerligen god helg, och en ännu starkare förhoppning om att 2012 skall bli året då kulturbudgetpropositionens vackra ord får förutsättningar att förvandlas till verklighet.